Historien om Hugo

Historien om Hugo

För en vecka sedan låg jag i ett rum på NÄL med kraftiga värkar, redo att föda mitt efterlängtade barn. Jag hade fått värkstimulerande för att starta igång förlossningen, och precis som när jag fick värkstimulerande för att skynda på förlossningen med Nils hade jag fått kraftiga värkar utan några som helst uppehåll. Det gjorde ont, så ont att jag inte förstod hur jag ens kunde leva och ha så ont, men det var inte den värsta smärtan. Den fysiska smärtan gick att dämpa med morfin. Den här förlossningen behövde man nämligen inte tänka på barnet, så jag kunde få vilken smärtlindring som helst, och mycket.

Den värsta smärtan var att behöva föda mitt döda barn. Ett barn som vi försökt få i nästan ett år. Ett barn som bara några dagar tidigare hade legat och sprattlat i min mage. Som såg frisk och fin ut för våra otränade ögon. Men det var han inte.


På ultraljudet på onsdagen hade de sett en förändring i nacken. Första dagen var det två läkare och två barnmorskor som kollade på honom. Alla såg samma sak, en stor knöl i ryggraden, precis vid övergången till huvudet. Vi fick veta att barnet i min mage, som låg där och sprattlade och sög på sin tumme, som vi redan älskade så mycket, inte skulle kunna leva.

ultraljud v 12

Vi fick en ny tid för ett ytterligare ultraljud morgonen dagen därpå. Då skulle en ny läkare med mer erfarenhet titta en extra gång. Läkarna var säkra på att det var ett fel, att det inte skulle se bra ut imorgon heller, och att det extra ultraljudet var mer för att ta reda på precis hur allvarligt det var. Det kändes väldigt medicinskt alltihopa, och jag är tacksam för det. Vi fick all information de kunde ge oss, och det var inget viskande bakom våra ryggar. Det hade jag inte kunnat hantera.

Torsdagsmorgonen kom, efter vad som kändes som en evighetslång väntan. Vi fick snabbt komma in i undersökningsrummet där ytterligare två läkare, samt en av läkarna och en av barnmorskorna från gårdagen väntade. Det var mer sorgligt den här gången. Barnet låg i magen och sprattlade idag med. Han såg så levande ut, och så hel. Det var fruktansvärt att behöva tänka att han snart skulle behöva dö.

Ultraljudet gjordes väldigt noga. Den mer erfarna läkaren kunde se att det var ett stort ryggmärgsbråck. Bråcket var såpass stort att en del av lillhjärnan hade växt in i det. Han skulle troligtvis inte ens klara att födas, och definitivt inte leva mer än ett par minuter om han fått leva vidare ändå. På något vis var det ett skönt besked. Det var skönt att vi skulle slippa välja. Han skulle inte kunna leva oavsett hur vi valt att göra, och att låta honom leva kvar i magen skulle bara göra allt värre för både oss och honom.

Jag älskade honom så mycket, jag ville så gärna att han skulle ha fått en hel kropp. Men jag ville bara få allting överstökat så fort det bara gick. Hatade min mage, som ändå börjat växa en hel del, jag hatade att behöva använda gravidbyxor och jag kände mig instängd i min egen kropp. Jag ville inte vara gravid mer, när jag ändå inte skulle få ett barn. Så vi fick tid på gynmottagningen direkt. Barnmorskan som undersökt oss följde oss dit, där en sköterska satt och väntade med mediciner framtagna och en tid för abort bokad på lördag morgon.

Att svälja pillret som skulle avsluta mitt älskade barns liv var det värsta jag behövt göra. Jag visste att det inte var ett val egentligen, men jag visste lika väl att det skulle göra allt så verkligt. Det skulle inte längre gå att tänka att det bara var en dröm som vi skulle kunna vakna upp ur när som helst. Men jag svalde den, bröt ihop lite, och sedan var det bara att vänta. Det var jobbigt, men det var en lättnad att inte kunna gå tillbaka också.

Torsdagen gick, och fredagen också. Vi höll oss sysselsatta så gott vi kunde i vår lilla bubbla med människor som var okej att släppa in just då. Natten till lördag kunde jag inte sova. Det var den värsta natten. Jag längtade och bävade inför lördagen. Det skulle blir skönt att allt verkligen var över, men jag hade ingen aning om vad som skulle hända. Jag hade läst på massor, men vad skulle hända just mig? Skulle han komma ut hel, skulle vi få se honom, skulle det gå fort, skulle jag behöva stanna över natten och så vidare.

Så kom morgonen och vi åkte in till sjukhuset. Vi fick ett eget rum direkt och alla var extremt insatta i vad som hänt, hur vi mådde och var väldigt förstående. Det var jätteskönt att slippa förklara sig. Varför man var helt förstörd över att göra en abort man själv valt att göra, men det behövde vi som tur var inte. Gråtande bytte jag om till sjukhusets kläder, tog alla tabletter som skulle lindra min smärta och starta förlossningen.

Morfintabletten gjorde mer för psyket än för smärtan, vilket var extremt skönt. Värkarna började snabbt och jag kände hur starka dom blev fort. Efter tre timmar hade ingen blödning startat och morfintablettens effekt hade till stor del försvunnit. Jag fick en till morfintablett och mer värkstimulerande. Jag underskattade värkarnas kraft ganska extremt och satt snart med fruktansvärda värkar. Tänkte att det snart går över, för snart börjar tabletten funka igen, men efter en kvart gav jag upp och bad om mer smärtlindring. Fick morfin intravenöst och den började som tur var funka väldigt direkt. Smärtan gick till stor del över och vi satte oss och tittade på tv ett tag.

Efter en liten stund kände jag hur det knäppte till. Tänkte att det nog förmodligen var vattnet som gick så jag gick och satte mig på toan. Väl där kom han ut. Det var ingen smärta, och inte direkt vidare mycket känsla heller, men jag visste att han var ute. Jag var rädd att titta, livrädd för att råka se om han skulle röra på sig. Det jag ville mest av allt var att han skulle ha fått dö ovetandes i min mage. Trygg och lugn. Jag var livrädd för att se något annat. Men så tittade jag ändå. Där låg han, så stillsam och fridfull på något vis. I ett kallt stålbäcken, i pölar av blod, på en sjukhustoalett.

Ändå var det fint på något sätt. Det var lugnande att se honom, att veta att allt var över nu och det jobbiga var gjort. Sköterskan kom och tog med sig honom för att tvätta av lite, så skulle vi få se honom igen sen. Jag var jättenoga med att se, både för att jag var nyfiken men även för att jag visste att det skulle bli lättare att gå vidare sedan.

foster 12 veckor

Inlindad i en handduk kom han sedan in igen. Så fruktansvärt liten han var, bara 12 veckor gammal. Lång som mitt pekfinger ungefär, och nästan genomskinlig i huden. Han hade ingen näsa och inga öron än, och ögonen var stängda. Annars fanns allt där. Små små fötter och händer, med rätt antal tår och till och med naglar. Innan vi fick se honom nu hade vi inte vetat vad det var för kön. Men nu såg vi tydligt att det hade blivit en liten kille. Så fridfull låg han där, med händerna i kors på sitt lilla bröst, och en liten knöl i nacken. Och jag älskade honom så jag kunde gå sönder. Han fick heta Hugo.


Nu en vecka senare gör det såklart fortfarande ont. Hela min kropp saknar honom, och jag känner det tydligt. Men det är inte så närvarande, det minskar varje dag. Vi kommer alltid att älska honom, och han kommer alltid att vara mitt andra barn. Vi ska plantera ett träd för honom i trädgården, precis som vi gjort för Nils och som vi kommer göra för alla våra framtida barn också. Det kommer alltid göra ont att tänka på vem han skulle ha blivit, om hans kropp varit hel. Men det var ingen personlighet än, det var ingen vi lärt känna men som ryckts ifrån våra liv.

Sorgen handlar mer om att han inte fick chansen att bli någon, omställningen i att vi inte kommer få ett barn i november som vi trott, och att jag inte kommer kunna ge Nils några syskon med nära i ålder. Det handlar mer om att acceptera hur det blivit än att sakna.

Nils pekar upp på himlen ibland och säger att Hugo bor där. Hugo bor på molnen nu, för Hugo var trasig. Han förstår och tänker ut så mycket mer än jag trott att han skulle, och även han sörjer lite på sitt sätt. Han längtade efter bebisen i mammas mage, och berättar ibland att han är arg för att Hugo var trasig. Berättar att vi ska lägga in en ny bebis i magen nu, när Hugo inte finns mer.

Det ska vi också. Så snart vi bara kan ska vi stoppa in en ny bebis. Jag vet inte hur kroppen kommer återhämta sig, eller när det kommer gå att ens prova igen. Oavsett hur det blir kommer det inte bli en bebis i år, och det är okej. Hade jag kunnat gå tillbaka och göra Hugo hel hade jag gjort det. Skulle jag kunna gå tillbaka och ta bort den här händelsen från mitt liv, att Hugo aldrig blivit till och jag ändå var där jag är nu, inte gravid, hade jag aldrig gjort det! Det har varit, och är, tufft, men det finns mycket hopp och mycket tacksamhet också.

Jag önskar att sådana här saker aldrig hände. Att alla önskade barn skulle kunna få vara friska och må bra. Men det är inte verkligheten. I verkligheten går saker dåligt ibland, och med tanke på allt som kunnat gå dåligt tycker jag ändå vi haft tur. Ett så stort bråck i nacken hade jag inte kunnat påverka genom mer folsyra, vilket jag dessutom ätit. Det finns ingenting i det som hänt Hugo som jag kan klandra mig själv för. Det fanns inte heller några val i hur vi skulle ha gjort. Han hade aldrig kunnat leva, det var inte någon som helst tvekan om det. Det märktes också tidigt, vilket gjorde att han förmodligen inte kunnat känna något av vad som hänt, och min kropp har mycket lättare att återhämta sig.

Dessutom har precis all kontakt vi haft med sjukhuset varit fantastisk. Inte en enda person har varit annat än förstående och snäll, men tydlig och transparent. Det gick fort också. Fyra dagar från att vi fick veta det till att han föddes. Och vi har hopp om framtiden, det har inte förstört det för oss alls.

Kort sagt, jag mår bra. Allt kommer lösa sig tillslut, och det kommer finnas mening med allt med tiden.

Gillade du detta, tipsa någon du känner!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

sexton − 16 =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.